Way out west del 1

Eftersom jag inte har någon aning om vilka dagar bilderna visar delar jag upp inläggen i delar istället. Biljetterna till Wow var en födelsedagspresent från min mamma (hon var pepp på att se Prince!) Så Tidigt på fredag morgon tog hon, jag och syrran tåget till spårvagnarnas stad,Göteborg. Vi bodde mitt på avenyn och hade därför hyfsat nära till allt och alla, även om vi ibland hade det lite krångligt att ta oss fram till slottsparken där festivalen hölls.

Göteborg var fullt av folk pga festivalen.

Så första dagen där bestämde vi oss för att titta runt lite.

Här bodde tyvärr inte vi, grym pool dock.

Vi åkte gång på gång förbi den här fina kanalen.

Och efter att ha bytt om på hotellrummet begav vi oss vidare till slottsparken där alla fint klädda ungdomar hängde.

Det var mycket folk på väg in men få på väg ut.

Överallt fanns det tält där man kunde klippa sig, tatuera sig mm.

Ena scenen, Azalea.

Och Flamingo, där The Hives spelade. Deras scen var mäktig tyckte jag.

Mycket folk.

Bandet var snyggt klädda i frack och höghatt, men i den stekande solen åkte båda av ganska så snabbt.

Tur att det fanns tvskärmar.

Festivalföda! Vi beställde kebab men fick nermald kyckling. Jag tyckte att det var gott ändå.

Med mat i magen gick vi för att se på Santogold som var en stor, positiv överraskning! Hon var hes och fick dricka te hela tiden men hon var så fint klädd (både med rosett och hästdräkt) och hennes danstjejer drog med hela publiken i sin galna dans. Några fick gå upp på scenen.

Efter en allt för kort tid med Santogold sprang vi i väg till Robyn som sjöng lika felfritt som vanligt (men spontandansade för lite tyckte jag, hon dansar ju så bra!).

Och vindsnurrorna hängde så klart med.

Efter Robyn, och alla andra fina mindre band som spelade på dem andra scenerna, var det bara att skynda sig fram så nära scenen man kunde innan Prince dök upp.

För honom ville man inte missa.

När han knäpptyst släntrade ut på scenen blev jag förvånad över hur nära vi faktiskt var.

Prince körde några fantastiska låtar men när purple rain slutligen spelades på pianot trodde nog dem flesta i publiken att det här var slutet på kvällen.

Lila konfetti sköts ut ur kanoner och publiken sjöng allt vad dem kunde med i refrängen.

Den gyllene kvinnan viftade med vit flagga och sjöng så mäktigt hon med.

Men Prince var inte färdig. Det vi trodde var slutet var bara början på den kvällen då Prince skrek att han hade för många hittar och spelade alla instrument som om hans liv hängde på det. Förbjudet att fota var det, men vem följde reglerna?

Prince är helt klart en av de få artisterna som, fastän han gör piruetter, sjunger + spelar instrument samtidigt och är 53 år gammal, gör slut på publikens krafter istället för tvärt om. Jag vart knappt förvånad när K West hoppade ut på scenen och började rappa. En sån otroligt bra kväll.

Fridolin!